Jag skriver nästan aldrig om min kärlek.
Hur han gör mig hel och galen på samma gång! Hur vi träffades var ju bara hysteriskt kul, att det skulle vara jag och han var ju inte planerat.

Det var något med honom som jag inte kunde släppa.. Han var som någon jag aldrig mött i mitt liv.
Han va speciell och mitt hjärta dunka, fast jag inte ville! Jag ville inte bli kär, jag ska ju resa, jobba som volontär i Afrika. Träffa mitt fadder barn och resa vidare. Jag hade inga planer på att ha barn heller.
Det finns så många oönskade barn att se över och hjälpa det vill jag göra!

Jag hade en tanke på att bli nunna och jobba på ett barnhem, problemet var jag är inte så religiös ..

Allt sprack när jag träffade Y, jag vart hopplös förälskad men ville så klart inte erkänna det. Men efter ett år tror jag vi båda fatta att vi var galna i varandra?

Nu har vi en son tillsammans, allt förändrades vi blev föräldrar.

Och vi har vart med om mycket vi har vackra fina minnen som dåliga med.
Men vi kom förbi dom av en anledning.
Kärlek.

Jo, även fast du inte tro det ibland Y, jag älskar dig.