Dagen jag åker till Chile och med egna ögon ser att farfar inte finns mer, den dagen den sorgen. Vi går in i 2 året utan han. Och jo det gör ont. Han va den enda i min pappas sida som brydde sig om oss.

Igår förlorade Yaro sin farfar 8 dagar innan sin farmor. Och jo det gör ont att se han ledsen.
Livet är som den är, jag försöker se det fina i det hela. Nu är dom tillsammans.

Jag är rädd för döden. Inte om jag dog, utan om någon i min omgivning dog.
Helt ärligt, jag vet inte om jag skulle greja det.

Att aldrig mer se någon man älskar gör ont... Bara tanken gör ont.

Döden gör ont.