I år är snön tidig. Jag sitter hos mamma med tjocktäcket runt om mig.

Lyon traskar omkring och blir ompysslad av morbröderna. Jag hör han prata högt och glatt med dom i sitt baby språk så klart.

Äntligen är det lite ljust på backen, jag gillar snön. Och veta att vi inte kommer vara här hela vintern rädda mig från en liten depression.

Så klart kan jag inte sluta fundera på framtiden. Med ett till barn på väg och Lyon som gör framsteg i allt.
Man märker nu hur tiden flyger och allt förändras.

Jag älskar varje sekund. Jag blir äldre. Och förr var jag liv rädd för rynkor och häng pattar. Nu hoppas jag att jag får ett lång liv så jag kan se mina barn bli vuxna och se dom få egna barn.

Nu finns en annan rädsla. Dö ung.
Skulle det va så, Guds vilja .

En till sak, sedan jag fick Lyon har min tro växt! Jag har aldrig vart troende för den delen. Men nu måste det finnas något större. Så ja, efter 25 år är jag troende. På riktigt. På mitt sätt!