Dom senaste dagarna har jag känt mig lite eller rättare sagt väldigt deppig.
Om det har med höst vädret att göra ?

Jag bruka inte gråta för mig själv och undra vad är meningen med allt?

Vem är det liksom.
Men här om dagen på väg till jobbet jag gick lite tidigare än vanligt.
Gick en liten om väg. Där mitt i mörkret.
Grät jag som aldrig förr. Och jag tänkte hur fan ska jag gå till jobbet så här?!

Tanken slog mig varför lever jag? Och jag fatta inte vart allt kom ifrån!!
Jag ville dö, just då!
Sen kom Lyon upp i skallen på mig och jag skämdes!
Vad fan håller jag på med??

Torkade bort tårarna och tänkte för mig själv bit i hop!

Jag har haft väldigt mycket på senaste och jag sover inte som jag ska när jag jobbar. Kroppen sa i från och jag bröt ihop där mitt i skogen.

Jag vill inte göra något. Jag vill inte jobba gå ut eller något.
Sen får jag ångest, stackars Lyon.
Har hängt bara med sin deppiga morsa hela dagen.

Va fan är det med mig?!
Trots vad det nu än är. Jag älskar livet annars och jag vet att det är bara nu.
Jag vill aldrig falla så långt ner att jag inte vill leva som jag gjorde gör en kort stund.
Det är inte jag och den delen skrämde mig.

Jag vill se ljuset igen men först måste jag gå igenom skuggan.